1. prolog

Jag satt i min bil mitt i natten. Ensam med en gråtdränkt rattmuff mot hakan och ett par dinglande plyschtärningar i pannan for jag ut i skogen, mest eftersom jag sett i amerikanska filmproduktioner att det var så de gjorde, de depraverade männen – for ut i skogen för att skrika sig hesa, lägga sig på knä i ösregnet, klösa med fingrarna i leran, gråta som om de just lämnat livmodern. Den här natten var regn, lera och stjärnklar misär, dessutom var jag en man, och en högst depraverad sådan, så jag hade alla förutsättningar i världen för att förlora vettet. Stunden jag bromsade in med bilen framför skogssnåret insåg jag dock att jag inte hade det minsta lust att bli blöt, så jag nöjde mig med att veva ner vindrutan. Det finns trots allt ingen anledning till att dramatisera när ingen ser. Men skrek, det gjorde jag. Jag skrek och lät ilskan skjutas ut ur vrångstrupen och genom den nedvevade rutan, som en projektil for den igenom skogsdungen och snuddade vid fågelholkar, penetrerade talltoppar och vidareflög in i rådjursperiferin. Sedan kvävd och följd av ett kortvarigt eko som höll liv i illusionen om att ilskan bosatt sig i något blåbärssnår och övergivit min kropp. Fastän jag innerst inne visste att det enda jag gjort var att avleda huvudverksamheten, visste jag också att jag innerst inne visste alldeles för mycket. Klockan var nog då kring tre på morgonen, radion var på och de pratade – en man i tjugoårsåldern skrek sig hes i ett naturreservat under natten, vittnen säger att mannen förmodligen var ute efter att dämpa sin inre smärta men inte verkar ha lyckats, mannen trodde med största sannolikhet att han var ensam men både störde och blev iakttagen av både skogsvaktare och excentriska blåbärsplockare, det här var Ekot med mig, vem jag än är – vem du än är, även med en pistol mot tinningen skulle jag omöjligen kunna minnas vem du var.

Som att ha vaknat av att blivit våldsamt ruskad om axlarna nådde jag skyskrapan, den där jag en gång hade arbetat, den där de nu för tiden hade råd att tillsätta en receptionist, de hade gått och blivit riktiga big shots på skyskrapan. Filandes på naglarna och synandes med blicken verkade hon förvånad över att se mig, och jag blev förargad inombords. Här kom jag frivilligt klockan halv fem på morgonen utan att få den minsta hedersmedalj eller applåd, inte ens en undergiven blick av beundran kunde receptionisten skänka mig, hon undrade vad jag gjorde här. Hon undrade om jag ville någonting särskilt, hon undrade vem jag var, hästsvansen i hennes bakhuvud vajade fram och tillbaks som om den omsorgsfullt ryktades av luftkonditioneringen, demonstrativt tog jag upp min krokodilskinnsplånbok ur bakfickan, köpt på en marknad i Kairo, och tryckte våldsamt upp min ID-bricka mot glasrutan som avgränsade oss. Men hon förstod fortfarande inte varför jag var där, och detta förstod ju jag inte heller, då jag sedan länge varit uppsagd, men jag hade hoppats på någon annan skulle veta, gärna receptionisten, det hade gjort saker och ting enkelt, men hon förstod ingenting. Hon sa att det här inte var någon nattklubb, att den där inte skulle göra mig mycket gott – ingen nattklubb? Jag började skrika och spotta, jag vet inte vart min luft kom ifrån, min saliv stänkte ner den före detta överpolerade glasrutan, ur min mun flög vulgariteter jag inte i mina vildaste drömmar kunnat inbilla att jag bar på, varje förolämpning avslutades med receptionistjävel. Bemärk att jag inte fick några ryggdunkar under processen, min baksida var lika gles som alltid, jag visste alltså inte om jag gjorde rätt i min vrede men jag fortsatte, jag fortsatte tills att mitt ansikte blev rödsprängt och föll till marken, och jag lät lysröret i taket vara det sista jag såg innan hela världens ögonlockar limmade fast sig på mina glober och resten försvann.

 2. epilog

Man skulle till och med kunna säga att jag trivdes. Faktum är att jag gjorde mitt yttersta för att få vara kvar så länge som möjligt. Jag kom mycket bra överens med min rumskamrat Elsa, en äldre dam som visste att hon skulle dö närsomhelst. Hon ville hemskt gärna att jag skulle komma på hennes begravning. Jag sa att jag redan hade varit på en sådan, att jag inte behövde se det igen, att jag redan hade upplevt hela karusellen. Men hon insisterade. Hon ville hemskt gärna att jag skulle vara där, och när hon fattade ännu större tycke för mig ville hon också att det var jag som skulle hälsa alla gäster välkomna, hjälpa till med kläder, dela ut program, anvisa sittplats, anvisa hur avskedet går till, hjälpa till med handbuketter, vara beredd att hjälpa den som behöver vatten, näsduk, hosttablett, besöka damrummet, inbjuda till minnesstund, hjälpa till med taxi, och så vidare. Jag visste att jag inte skulle ha tid eller ork och föreslog istället en internetceremoni, att hon registrera domänen http://www.elsasgravplats.se med en datoranimerad gravsten som högupplöst gif-animation, en liten skrift i comic sans och en midi-fil av hennes favoritlåt loopandes i bakgrunden. De anhöriga skulle kunna skriva av sina minnesbilder som bloggkommentarer. Men Elsa gillade inte tanken på att ha sin gravsten på en datorskärm. Hon ville ha någonting verkligt, sa hon. Det roade mig.

Någonting annat som roade var när jag blev så dålig att sjuksköterskorna hjälpte mig att gå på toaletten, så pass att de också behövde torka upp avföringen från min stjärtskåra och urinen från laminatgolvet. Inte för att jag var det minsta attraherad av dem, nej, tillfredställelsen låg i att slippa göra saker och ting på egen hand. Det var nog därför jag trivdes så gott på långvården och visade olika symptom varje dag, ena dagen var det magen, andra huvudet. De två läkarna som observerade mig blev inte kloka, jag brukade höra dem skrika på varandra, jag låg vägg i vägg med fikarummet. Den ena läkaren var äldre, hade en synlig tupé och var övertygad om att jag var en hypokondriker, bara fått ett slag av Den Alldagliga Postmoderna Ungdomsångesten, och att sjukhuset skulle koka över och slutligen explodera om alla sådana som jag togs in. Han ansåg att jag borde hålla käften och ta en jävla yogakurs, knipa igen och läsa en jävla självhjälpsbok, ja, vadsomhelst förutom att ta upp onödiga resurser för skattebetalarnas räkning, däribland han själv, ja, jag tror han tog det väldigt personligt. Den andra läkaren var yngre, hade ett fantastiskt hårsvall och var bergssäker på att jag hade någon slags nyupptäckt sjukdom som han observerat och skulle döpa till sitt eget namn, Peter Svensson-syndromet eller Peter Svenssons sjukdom, han hade inte riktigt bestämt sig än.

En morgon så dog Elsa. Det var jag som hittade henne, hon hade kurat ihop sig som en liten boll under fikabordet. Elsa älskade att fika. Så vackert, tänkte jag och återgick till sängen innan städarna skyfflade bort liket med sina enorma pizzaspadar i trä. Jag satte på radion – en kvinna i åttioårsåldern ska ha avlidit på St Görans intensivavdelning, kvinnan dog med största sannolikhet av naturliga skäl och hittades under fikabordet, kvinnan ska ha älskat att fika, liket ska nu skeppas iväg för att komposteras, kremeras och slutligen termineras, för ytterliggare djupdykning i processen lyssna på våran tjugotvåsändning, det här var Ekot med mig, vem jag än är – vem du än är, även med en pistol mot tinningen skulle jag omöjligen veta vem du är.