rymdvarelse

De spelade operamusik på bensinmacken, jag hade aldrig någonsin hört någonting liknande, jag visste inte om jag ville köpa en kanelbulle eller ett wienerbröd. Jag tänkte på henne, jag undrade var hon var, jag var på en bensinstation och det spelades operamusik. Jag hade aldrig hört något liknande. Expediten sneglade på mig, jag hade stått där väldigt länge och stirrat på kondisbitarna, längre än vad som var författats som tillåtet i De Oskrivna Reglerna. Jag hade precis lagt märke till att det också fanns stora brownies, de såg ut som tegelstenar och jag kunde inte välja, så jag valde bara en dagstidning. Jag kände inte ett dugg. Ovanför kassan fanns det TV-apparater, de speglade överbevakningskamerorna, jag såg mig själv när jag räckte expediten en tjuga och hur han darrade han på handen, jag hade gett honom en hotfull blick, krossat hans arma servicehjärta.

Jag satte mig utanför på ett elskåp och bläddrade, inte en enda sida handlade rymdvarelser, jag rullade ihop tidningen och slog ihjäl en fluga som satt på mitt ben, sedan lånade jag någons mobiltelefon och beställde en taxi till Södertälje. Taxichauffören var från Egypten, jag blev glad för att vi skulle kunna ha någonting att prata om, jag kände för att prata om någonting med någon. Jag sa att jag var mycket intresserad av teorin att rymdvarelser hjälpt till med att bygga pyramiderna, hur skulle det annars ha gått till, de tiotals ton tunga stenarna skulle omöjligt kunna släpas upp av någonting mänskligt, i synnerhet inte för femtusen år sedan då det knappast fanns några kullager att tala om, taxichauffören skrockade. Jag bad honom att sluta skrocka och men han fortsatte, han trodde inte på rymdvarelser, science fiction, sa han. Och jag satt tyst i några minuter innan jag sa att det visst måste finnas rymdvarelser, att det är befängt att tro motsatsen, att vissa människor som lever på jorden säkerligen egentligen är rymdvarelser. Tänk på alla dem som måste konstruera sin mänskliga sida, de som tvingats måla upp en bräcklig yta av sig själva, tänk dig, när hälften av alla rörelser man utför är PR-trick, när hela ens persona är en spelad karaktär, är man inte då är en rymdvarelse? Taxichauffören ryckte på axlarna, frågade om jag ville ha en lakritsbåt, de fanns i handskfacket, jag tackade och tog två.